Knut i Vilan
Text och bild Dick Gundberg
En halvö i Roslagen, till ett värde av… tja, låt oss säga ett par miljoner. En sjötomt, alla stressade Stockholmares sommardröm, en plats i naturskönt läge, omgärdad av vatten och – översållad med skrot! Gamla bilar, cyklar, däck, rostiga och förvridna metalldelar, rörbitar, cykelhjul, delar av skördemaskiner, trasiga spisar etc. Allt finns här!
Överallt skrot
För några år sedan, då jag först besökte Knut i Vilan, ägaren till tomten, vid den tiden fanns inte en enda kvadratmeter synlig mark på tomten. Allt var täckt av denna skrot. Och varje år i minst tio års tid har Väddö kommun skriftligen förelagt Knut – eller Knutte som han mest kallas, att vid vite rensa upp på tomten och städa. Och varje vinter har Knutte städat. Staplat och travat. Däck för sig, hjul för sig, bildelar för sig och så vidare. Och varje vår … punktligen har allt hans arbete förstörts av sommargästerna som kommer ut och behöver den och den prylen till sina hus eller sina bilar eller sina aktersnurror. Och om sensommaren är samma totala röra som tidigare ett faktum. Allt ligger spritt och blandat, och Knutte har pustat och rivit sig i huvudet då kommunalgubbarna kommit på sina årliga visiter.
I år har emellertid Knutte hunnit undan lite bättre och till och med hyrt lastbil och kört en massa smörja till tippen i Häverö. Och mellan diverse skrot som fortfarande ligger här och där, spirar nu en begynnande vårgrönska blandat med vårlök och tussilago.
Knutte lagar just nu en bil med trasig ljuddämpare och jag håller honom sällskap i hans verkstad. Räcker honom då och då en skruvmejsel eller något annat verktyg han behöver. Verkstaden är ett stort träskjul i två plan, och här finns allt man kan behöva för allting. Runt väggarna finns alla upptänkliga mekaniska prylar. Verktyg och reservdelar blandat i en salig röra och här och där någon fiffig maskin för något speciellt ändamål som Knutte uppfunnit.
Generationer av bysmeder
Han tillhör den där gamla generationen bysmeder, för vilka ingenting var omöjligt att förfärdiga. Och grejorna i verkstan vittnar om hans mångkunnighet. Tyvärr har inte allting gått som det ska vid hans experiment, och en gång för ett tjugotal år sedan exploderade hans hemframställda svetsaggregat och en ordentlig bit gjutjärn träffade Knutte i huvudet. En del människor påstår att den stora oredan härrör sig från tiden efter denna händelse. Hur som helst så verkar det som om Knutte ändå på något sätt hade allting i sin hand. Varenda liten pryl vet han var den finns, om det så gäller en mutter av mikroskopisk storlek. Jag har ibland fått saker ordnade och lagade hos Knutte, ibland för egen del, ibland för kolonins del. Och jag har bett om kostnaden men aldrig fått något vidare svar. Då jag pressat honom har han ibland huggit till med en krona eller två.
Knutte är rospigg sedan födseln, uppvuxen härute och varit boende i Vilan, som platsen heter, alltsedan sitt femte år. Han har aldrig varit gift och har inga barn, inga legitima i alla fall, som han uttryckte det över en halv vid ett tidigare tillfälle. Han är 65 år och har i hela sitt liv arbetet som smed här i Vilan … eller som mekaniker, vilket man vill. Han har en syster i Norrtälje som ibland kommer och tittar till honom och rensar upp en smula, men för övrigt verkar han inte ha några anhöriga.
Knutte reser sig från golvet i verkstan, stänger av svetsen, skjuter upp glasögonen i pannan och säger: ”a i å e ie ae”! … Javisst, replikerar jag och tillsammans går vi upp emot boningshuset. Liksom många rospiggar har Knutte svårt med konsonanterna och eftersom han dessutom är rätt svårt harmynt har i varje mening nästan enbart vokaler blivit kvar. I början hade jag rätt svårt att överhuvudtaget förstå någonting, men nu för tiden fattar jag det mesta. Så vad Knutte menat med vokalljuden var följande: ”Det ska bli gott med lite kaffe!”
Jag dröjer mig en aning efter honom, och slår mig ner på en gammal rostig schascykel som stått på samma plats de sista fem åren. Det är middagstid och vårsolen ligger på över Vilan. Här är oändligt vackert och lugnt. Och jag sitter försjunken i tankar när Knuttes ”Ae e a” – kaffet är klart! hörs mellan bilvraken.
Vi sitter i Knuttes kök. Här äter han och här sover han. Här försiggår det mesta. Här bor katterna och här tar han emot gäster. Jag undrade länge vad som fanns i resten av huset och en gång tog Knutte mig runt. Till salen, ett rum var fyllt utav grejor som hans far och mor lämnade efter sig, och som kanske skulle komma att behövas någon gång. Allt var täckt med lakan. Resten av huset var enkelt möblerat och endast avsett för den doktorsfamilj, som varje år sedan tjugofem år tillbaka var Knuttes sommargäster. Men jämfört med Knuttes kök, är dessa salonger döda och livlösa.
Pappan sjökapten
Knutte berättar lite om sin barndom och om sin far som var sjökapten och som havererade utanför Reval. Han fick vänta där i sex månader, men skrev hem minst en gång i veckan och berättade hur han hade det. Knutte visar på fartyget i Revals hamn, ett av de kort hans far skickade hem, och som fadern själv fotograferat. Och Knutte tar ur ett skåp fram en skokartong fylld av bilder och vykort. Och alla får jag se – alla trehundrasextiotre. Knut står vid sidan av mig och lägger med oändligt tålamod fram korten, ett och ett i sänder. Och till varje bild kommenterar han: ”… det här är farsan i Reval … ”e ä e aa i Ea!” … det här är gamla handelsboden i Grisslehamn … det här är syrrans bröllop … det här är utsikten från tornet i Väddö … det här är hjärtliga gratulationer på 60-årsdan från Åke och Lisbeth” … och så vidare. Och när alla korten är genomgångna sätter han lugnt tillbaka kartongen i skåpet, och värmer på pannan. Några bilder tar jag med mig hem för att fotografera av.
Snart har vi fått sällskap av Signe, en äldre kvinna som bor en bit bort. Hon är änka för andra gången och brukar titta till Knutte emellanåt. Hon säger att hon har det lite ensamt efter det att hennes andra make gått bort … tystnar och sitter en stund försjunken i minnen … ser sig så menande runt omkring i köket och småviskar till mig: ”Och Knutte behöver någon, han också, liksom.”
Jag säger inte så mycket, utan sitter endast och lyssnar på de två äldre, vilka fåordigt utbyter funderingar om folket i bygden, vädret som varit och om vägen till genom byn, som kommunen lovat lägga om, men som aldrig blir klar.
Hans ska ha mört
Plötsligt står ytterligare en gäst i dörren. Det är Hans, nittiotvå år, klädd i storstövlar och ylletröja. Han tar av sig vegamössan, kliar sig i det gråblonda ludd som en gång varit hår, och vet inte riktigt hur han ska bete sig, ”Å i u H, å å ie ä i öe! … kom in du Hans, och stå inte där i dörren”, säger Knutte. Hans ska ha mört, och skulle egentligen kommit tidigare och hämtat den hos Knutte. Han får sig en kopp stående och vickar av och an i sina stora stövlar. ”Jag har ingen mört”, säger Knutte, ”den har Anders”. Och han böjer sig fram emot mig och flinar. ”Hans gillar inte Anders”, säger han. ”Jaså,” säger Hans, och det blir helt tyst i stugan.
Genom fönstret ser jag fjärden utanför och solen som sökt sig allt längre ned över fastlandet skänker viken utanför Vilan ett glitter av silver.
”Å A, a u a å ö, åå u o å i Ae!… Hans, ska du ha nån mört, får du nog gå till Anders”. ”Jaha”, suckar Hans och tar på sig vegamössan och ger sig iväg … och kommer tillbaka. Han räcker fram en flaska krongrädde med något vattnigt innehåll, – absolut inte grädde, och säger muttrande. ”Här är betalningen för mörten, och Anders ska inte hat”. Och går. Och till den fjärde eller kanske femte kaffekoppen får vi oss alla tre en redig hutt. Och det har blivit till kväll.
Jag tackar för mig och går ut i aprilkvällen. Det är fortfarande varmt, och medan jag står och ser ut över vattnet, kommer en av katterna som vill in och stryker sig emot mina byxor. Och jag känner mig rätt lycklig.
Dick Gundberg
Journalist och fotograf
Sommargäst sedan 1987